DΔNIΞLS VÄЯLD

Timmarna passerar långsamt medan jag ligger i min säng och försöker finna sömnen. Men som vanligt undviker den mig. Natten rör sig sakta mot morgon, men än syns inget gryningsljus på himlen. Jag reser mig mödosamt ur sängen. Till och med min kropp verkar vara emot mig. Med tunga steg går jag mot köket. Jag famlar fram i mörkret. Ett svagt ljus från en gatlykta genom köksfönstret får leda min väg. Men trots det låter jag lyset vara släckt. Tydligen trivs jag bättre i mörkret. När blev det så? När blev mörkret mitt element? Mörkret är min vän. I mörkret syns inga tårar. De känns, de bränns, men de är osynliga. Endast jag vet att de finns, att de faller tungt mot kökets linoleumgolv. Med stum hand vrider jag på kranen. Letar runt i skåpet och finner ett glas. Men vattnet släcker inte min törst. För törsten är inte fysisk, den ligger djupare än så. Törsten efter närhet kan inte släckas genom vatten allena.
Det rinnande vattnet påminner mig om mer direkta fysiska behov. Jag stänger av vattnet och hasar likt en död mot badrummet. Hallen är mörkare än den djupaste natt. Men även nu låter jag lyset vara släckt. Har ingen önskan att se hallspegelns hånande reflektion. Jag uträttar snabbt mitt ärende, som om jag vill fly det upplysta badrummet så snart jag kan. När jag tvättar mina händer faller mina ögon på spegeln ovanför handfatet. Först känner jag knappt igen mig själv. Är det där ansiktet verkligen jag? När blev jag så gammal? Så grå? Så sliten? Så förstörd och oanvändbar? Men det som skrämmer mig mest är ögonen. Kalla, döda, känslobefriade ögon stirrar tillbaka på mig. Den glädje som en gång fanns där har sedan länge försvunnit. En tår formas långsamt i ena ögat. Förskräckt släcker jag lampan, rusar ut. Snart ligger jag åter i min säng. Först känns det tryggt. Men snart sveper melankolin in mig i sin nattsvarta filt igen. Alla onda tankar bubblar åter upp till ytan. Åh vad jag längtar efter sömnen. Evig eller om så bara för natten så välkomnar jag dig...