DΔNIΞLS VÄЯLD

Japps, det är jag det. En kraftig släng av bitter- och brunstigviruset har man dragit på sig. Och inget botemedel i sikte heller. Dags att börja en insamling för att finna en bot mot denna horribla åkomma. Läkarna behöver mer hjälp, så gräv djupt i era fickor nu och skänk, skänk, skänk! För enkelhetens skull kan ni skicka pengarna till mig så kan jag garantera att de når de rätta händerna. Detta är en sjukdom som splittrat familjer och ödelagt liv. Vi kan icke längre tolerera detta. Så jag uppmanar, nej, kräver att den medicinska vetenskapen tar krafttag för att förhindra att denna sjukdom utvecklas till en epedemi eller, gud förbjude, en pandemi.
Fast undrar lite varför jag går efter en annan kalender än andra. De flesta brukar ju bli kalasiga i byxorna till sommaren eller våren, när solen börjar skina och värmen letar sig uppåt på termometrarna. Men inte jag inte, nej nej, jag får sjukdomen till hösten. När alla andra redan spenderat sina energireserver. När människor börjat isolera sig igen. När gatorna ligger öde så när som på Sumpen, Fimpen och de andra alkisarna. För även om Fimpen är en najs kille så är han ju ett uselt ligg.
Kort sagt: lille Daniel har varit ensam alldeles för länge.
Men som tur är så kommer det problemet nog snart att lösas. Min mor har lovat att köpa en nallebjörn åt mig i julklapp så i sinom tid så kommer jag ha någon att krama. Och det är på tiden, alla mina gamla gosedjur är ju alldeles sönderslitna (sönderhumpade) och fläckade av något mystiskt. Stackars Rupert t.ex. har ju tappat sina knappögon och sin tygnos och hans ludna lilla rumpa är ju alldeles täckt med intorkad drottningkräm. *snyft* Det är inte lätt när det är svårt. Bara minnet av våra tider tillsammans får mig att sakna min napp, min kära lilla neongröna napp. Men som sagt, snart är den ensamheten över. Till jul så kommer jag att ha en ny sexpartn... eeeh... vän. Till dess så får jag hålla till godo med lille Hoppe; han må vara det sämsta kaninknullet i stan, men man tar ju vad man får.
Så gråt ej för mig mina vänner. Jag överlever...

Nej, detta inlägg innehåller varken ironi eller sarkasm, eller ens försök till humor. På riktigt. Hedersord. Lovar.

Och med de orden så är det nu dags för sängen.
Sleep tight my lil' biatches.
Ta-ta